Sverige er et kaldt og uvennlig land
Det är minst ett år sedan jag var i Stockholm senast. Jag ser mig omkring i en förändrad stad. I Stockholm kan man avläsa hur Sverige mår. Atmosfären är snål, kall, ovänlig. Människor vacklar omkring som drogade zombies i sina avskärmningsbubblor med ögonen oavbrutet klistrade vid sina mobiltelefoner. Bleka anemiska miljöpartiföräldrar som bebor innerstadens mångmiljonbelånade bostadsrätter sliter och drar sina skrikande barn på väg hem från barnomsorgens likriktningsfabriker. På det ärevördiga stamfiket Ritorno på Odengatan är 75 procent av borden upptagna av Macdatorer med vidhängande ägare som sitter och stirrar stint i sina apparater, timme efter timme, medan de sippar på en slät kopp kaffe. Jag vänder i dörren. Ritorno är inte längre ett konditori. Det är ett kontorslandskap. Samma fenomen rapporteras från andra kaféer i stan.
Jag räknar till fyra rumänska tiggare, samtliga kvinnor, bara runt Odenplan. De finns överallt på Stockholms gator, strategiskt utplacerade i tunnelbanan, vid systembolagets butiker, banker och varuhus. Nästan alla går snabbt förbi och låtsas inte se de tiggande kvinnorna.
Så uppiggande på ett skamfyllt förbjudet sätt
De utländska tiggarna är ett nytt fenomen. För något år sedan fanns de inte här. Jag utgår från att många stockholmare ser deras närvaro som ett efterlängtat steg närmare det gränslösa globala paradiset. Äntligen har de fått precis som de ville, innerstadens mångkulturfanatiker som röstar på vänsterns och miljöpartiets rödgröna drömmar och skriker i falsett om öppna gränser och allas rätt att bo i Sverige. Det var väl så här de ville ha det? Äntligen lite exotisk mångkulturalism i varje gathörn. Så uppiggande, på ett skamfyllt förbjudet sätt, att se människor som har det så mycket sämre än man själv. Kunna skänka en slant och känna sig som en oöverträffat god människa.
Det här är den hyllade fria rörligheten inom EU. Den som utropades med pukor och trumpetfanfarer och skulle bli så fantastisk. Ledarna för den organiserade brottsligheten skulle aldrig nedlåta sig själva till att sitta på en filt och frysa i vinterkylan åtta timmar per dag. Deras slavar får göra jobbet – sådana som kvinnorna runt Odenplan.
