Les den svenske journalisten, Julia Caesars, interessanne artikkel om:
Ministern, hororna och sanningen
"....På Dagens Nyheters redaktion slår Olof Palmes dementi ned som blixten. Katastrofen är ett faktum, nederlaget är totalt. Detta är det absolut värsta som kan hända en tidning som gör anspråk på att vara seriös, och det gör Dagens Nyheter. Peter Bratt kallas in till chefredaktör Hans-Ingvar Johnsson. ”Scoopet” är fullständigt punkterat. Hur otroligt och naivt det än kan verka i dag är det på 1970-talet otänkbart att en av landets främsta politiker medvetet skulle kunna ljuga.
”Vi hade ingenting mer att komma med. Vi kunde inte tro att Palme skulle direkt ljuga. När han valde att ljuga stod vi försvarslösa, vi saknade bevisning att stödja oss på. Det är lätt att i dag säga att vi på DN borde ha förutsett det. Men det ingick inte i vår föreställningsvärld då, att Palme kunde handla som han gjorde” skriver Peter Bratt.
Dagens Nyheter tvingas krypa till korset
Tidningen tvingas krypa till korset och publicera en stort uppslagen dementi. Peter Bratt och Dagens Nyheter ber oförbehållsamt Lennart Geijer och tidningens läsare om ursäkt. Tidningen vältrar sig i stoftet, rullar sig i tjära och fjädrar och betalar ut ett skadestånd på 50 000 kronor. Geijeraffären får benämningen ”DN-skandalen”. Peter Bratt hamnar i frysboxen för ansenlig tid och sätts att redigera på utlandsredaktionen.
”För din egen del, och för tidningens skull är det nog bäst att du en tid framöver inte skriver någonting i tidningen” säger Hans-Ingvar Johnsson. Dagens Nyheters chefredaktör upplever att hans karriär tar slut denna dag. Det är han som bär ansvaret för den förödmjukelse som DN utsätts för.
”För helvete, hade jag råkat ut för en sån grej hade jag gått ut i Lill-Jansskogen och skjutit mig” säger en av arbetskamraterna uppmuntrande till Peter Bratt.
Leif GW Persson kommenterar dementin:
”Det är ingen vanlig pudel som Dagens Nyheter gör. Inte en pudel där man bara lägger sig platt på rygg, viftar med tassarna och visar strupen för motståndaren. Den här jycken hugger sig själv i halsen, flera gånger till och med, biter så hårt han någonsin orkar.”
”Kloakråttan med sina långa gula betar”
Olof Palme ljuger. Men de som vet det är av naturliga skäl förhindrade att komma med invändningar. Olof Palme har sett Peter Bratts svaga punkt; att han inte har tillgång till Carl Perssons PM. Han vet också att Dagens Eko har en egen trovärdig källa till samma uppgifter som de som DN har publicerat. Därför vågar han inte ge sig på Ekoredaktionen.
Tre dagar senare, den 21 november 1977, står Palme inför fullsatt hus på Publicistklubben i Stockholm och domderar mot ”falska rykten och grovt förtal”. Han fräser i bästa salivspottande Palmestil om ”lögnens kolportörer”, som han liknar vid ”kloakråttan med sina långa gula betar och sin nakna svans”. Det är ungefär så nära kollektiv stening av en journalists heder man kan komma. Journalisterna i publiken jublar. Polemikern Olof Palme är i högform, han är segraren som just har tvingat deras kollega och landets största morgontidning till villkorslös kapitulation. Skadeglädjen står högt i tak, segern är söt som honung, och sötman dämpas för Olof Palmes del inte alls av att den bygger på en grov lögn. Tvärtom – Palme har inga problem med att ljuga när lögnen passar hans syften....
.....Varför ljuger Olof Palme? ”En av Sveriges mest inflytelserika politiker under en period på trettio år och en man som även visste att missbruka sin makt” som Leif GW Persson uttrycker det. Varför framhärdar Palme med att ljuga om en sak som han måste förstå kommer att avslöjas förr eller senare? Åtminstone på den punkten är Leif GW Persson och Peter Bratt någorlunda eniga: det handlar om maktens arrogans. Lögnen är ett uttryck för Palmes självöverskattning och övermod, för allvarliga brister i hans moral, och motsvarande underskattning av alla andra tänkande människor. Olof Palme kommer från överklassen, med den självklara självkänsla, bildning och sociala säkerhet som den bakgrunden ger....
Les hele: Söndagskrönika: Ministern, hororna och sanningen
Leserkommentar:
Fy fasen vilken smutsig byk det svenska politiska etablissemanget sitter inne med. Det som äcklar mig mest är inte vad som hände eller inte hände, utan detta motbjudande samspel mellan media och politiker som manifesteras. Idag är det värre än någonsin, fast makten nog har förskjutits till journalistiken från politikerna. Jag ger inte speciellt mycket för vare sig Bratt, Guillou eller Persson. De var (och är) inget annat än inställsamma rebeller, som flera år senare sitter och käkar hjortbiff i Fagerhult tillsammans, och inget hellre vill än att slippa vara utestängda från koncensussamhället.
Det handlar inte om klassperspektiv. De är stormrika alla tre. Och grodkäkaren som “avslöjade” IB-affären har visat sig vara KGB-avlönad utan att få någon som helst påföljd. Sedan skiter jag i vem som är horkarlar, men besöker man en bordell med 13-åriga flickor så är man inte rumsren och i det ljuset ska man se Geijer (om inte andra).
Slutligen. Att landets statsminister, Torbjörn Fälldin, kan gå upp i riksdagens talarstol och deklarera att nu är det slutsnackat om denna bordellaffär (1978), och detta åtljuds av en enig journalistkår, vittnar för mig om ett riktigt osunt samhälle.
-Skåning
No comments:
Post a Comment